Rutiner i förlossningsvården
Märta Cullhed Engblom, leg. barnmorska som driver podden Värkstark och bloggen Föda med stöd, har skapat en guide till vanliga rutiner på förlossningen.
Märta har skrivit ett blogginlägg där hon definierar rutiner i förlossningsvården som åtgärder som genomförs på de flesta födande kvinnor eller nyfödda barn utan att det först finns en tydlig medicinsk indikation. Hon skriver att hon rutiner som ett sätt att screena efter avvikelser eller underlätta flödet på en förlossningsavdelning, men de kan också ha profylaktisk nytta – som K-vitamin till nyfödda eller sen avnavling, vilket har bevisade fördelar.
Märta Cullhed Engblom betonar dock att många rutiner inte är evidensbaserade och att de ibland ersätter personlig närvaro och relationsbaserad vård. Hon menar att erfarna vårdgivare, med utvecklat professionellt omdöme och närvaro, i vissa fall kan ersätta generella rutiner med situationsanpassade beslut.
I sitt inlägg gör hon en tydlig skillnad mellan att göra något på rutin och att göra det utifrån en medicinsk indikation – till exempel att ta blodtryck vid känt högt blodtryck. Märta påpekar att många insatser som påverkar förlossningen sker redan under graviditeten, genom mödravårdens arbete.
Vid vaginal förlossning anser hon att rutiner ibland kan störa den fysiologiska processen. Allt som sker i förlossningsrummet påverkar kvinnans upplevelse, inklusive bemötande, närvaro och interventioner. En rutin som vaginal undersökning utan samtycke kan till exempel påverka både stämning och förlossningsförloppet negativt.
Hon lyfter att rutiner inte är dåliga i sig, men att kontexten – personalens attityd, arbetskulturen och hur rutinerna utförs – har stor betydelse. Det finns ofta tid att informera och inhämta samtycke, men traditionen har länge varit att agera utan detta. Märta har därför skrivit en guide för att ge födande möjlighet att förstå de vanligaste rutinerna i förlossningsvården.
Vanliga rutiner i förlossningsvården
Yttre palpation (YP):
Barnmorskan känner utanpå magen för att avgöra hur barnet ligger och om huvudet är fixerat. Ger en uppfattning om hur förlossningen fortskrider.
Vaginal undersökning (VU):
Barnmorskan känner i vaginan hur öppen livmodermunnen är. Det är ett sätt att bedöma förlossningens framåtskridande men är inte alltid nödvändigt – upprepade undersökningar kan störa födandets naturliga process.
Infart i handen & BAS-test:
En plastslang sätts i en ven för att kunna ge läkemedel. Samtidigt tas ofta blodprov (BAS-test) för att förbereda vid eventuell blodtransfusion, även om det sällan behövs.
Urinprov: Används för att kontrollera infektion eller äggvita i urinen.
CTG (Cardiotocography):
Registrerar barnets hjärtljud och värkar. Rutintest vid ankomst till förlossningen, trots att det kan leda till fler ingrepp utan att förbättra barnets överlevnad.
Skalpelektrod:
En liten elektrod som skruvas in barnets huvud ger tydligare registrering vid CTG. Används ofta men bör undvikas vid infektion eller prematur födsel. Yttre mätning fungerar lika bra i de flesta fall.
Amniotomi: Att ta hål på fosterhinnorna för att påskynda förlossningen. Detta är en vanlig intervention.
Krystfasen:
Vanligt med mer personal i rummet. Guidad krystning, levatorpress (fingertryck i vagina) och perinealskydd (håller emot vid framfödande) används ofta. Kan hjälpa, men bör användas med omdöme.
Värkstimulerande dropp (oxytocin):
Ges ofta, även vid spontant värkarbete. Användningen varierar mycket mellan kliniker och kan ibland ses som rutin snarare än behov.
Efter barnets födelse:
Oxytocin ges ofta för att hjälpa livmodern att dra ihop sig. Barnmorskan kontrollerar att blödningen är normal. Navelsträngsprover tas ofta men har begränsat kliniskt värde vid normal födsel.
Sen avnavling:
Att vänta med att klippa navelsträngen ger barnet mer blod från moderkakan, vilket minskar risken för järnbrist. Standard på svenska sjukhus är att vänta minst 3 minuter.
K-vitaminspruta:
Ges till alla nyfödda för att förhindra blödningar. Inte ett vaccin, men skydd mot en allvarlig bristsjukdom. Samtycke från föräldrar bör inhämtas.
Hud mot hud:
Barnet läggs på förälderns bröst direkt efter födseln som rutin, i Sverige. Viktigt för värme, trygghet och amningsstart.
Inspektion av bristning:
Efter förlossningen undersöks kvinnan för att se om det uppstått bristningar som behöver sys.